En paa sit Skjød, ikke en Ven, ikke den Hustru, der hvilede ved ens Hjerte …»
Boken slutar: »Og endelig dede han da Døden, den vanskelige Død».
⁎
Jag har uppehållit mig så utförligt vid Jacobsens
båda böcker, emedan jag som sagdt, egentligen
vet så litet, jag vill säga om förf. själf. Af det
nu föreliggande åtminstone har man svårt att
påvisa någon bestämd utveckling hos honom. Det ser ut,
som om verldsåskådningen i Marie Grubbe varit
den samma som i Niels Lyhne. Att den senare
som literär produkt är ett framsteg, har redan
antydts.
Blott ett om författaren. Det är ej för intet som Jacobsen börjat sin bana med att öfversätta Darwin. Af honom och af egna vetenskapliga arbeten har han lärt sig forskarens flit och den omutliga sanningskärlek, som förmår honom att utan skonsamhet t ill det yttersta fullfölja ett arbete, resultatet må blifva af hvad art som hälst. Det skulle kunna sägas mycket om hans sätt att använda läran om anlagens ärftlighet. Men det skulle föra mig alt för långt. Jag vill blott påminna om den utmärkta skildringen af Lyhnes föräldrar, som blott är tillkommen för att motivera de båda olika lifsriktningar, som under hela hans lif brötos inom sonen.
Det faller genast i ögonen, att Jacobsen är pessimist, ja, han är säkert den mest utpräglade,
