snart sagdt en författare för författare, olycklig och förnäm, skarpsinnig och öppenhjärtig.
Och han är ytterligt sensibel. Äfven vid den hårdaste kritik förstår man, hur djupt och innerligt han känner med sina personer.
Dessa egenskaper hafva också tryckt sin prägel på hans stil. Än är den nykter och uttömmande i sin breda skildring eller omsorgsfulla undersökning, än sätter den läsarens alla nerver i dallring genom den veka musik, som ofta är ett af dess mest säregna märken. Och nästan altid tyder den genom periodbygnadens tonfall på en sorg, som ger själfva prosan ett slags tung rytmik, hvilken i värkan erinrar om de mest konstmässigt bygda versers melodiska fall.
Jacobsen är vetenskapsman i sitt skaldskap. Däri ligger både hans styrka och hans svaghet. Han lämnar aldrig ett halffärdigt arbete. Men i själfva den metod, han använder, ligger en påminnelse för läsaren om, hvilken möda arbetet kostat.
