Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
132
HOLGER DRACHMANN.

vi En Overkomplet med dess präktiga partier och svaga sammanhang mellan partierna, dess utmärkt gifna bifigurer och dess fullkomligt obegripliga hufvudperson, som är ett barn i slutet som i början, ett stort, starkt, lidelsefullt, fåfängt och lättledt barn.

Karaktärsteckningen är i allmänhet icke Drachmanns starka sida. Hans hufvudpersoner i synnerhet göra intryck af att vara bygda på en stämning hos förf., som på försök blifvit omsatt till mänsklig gestalt. Man märker ej något studium, och det är nog en förtjänst, men man får det intrycket, att där aldrig funnits något häller. Det är därför de äro så nära i slägt alle sammans och likna hvarandra så mycket. Kärleken och kraften spela en stor roll i deras tillvaro, och deras kärlek är ej den manliga, karaktärsutvecklande kärlek, som vi vant oss att betrakta som lifvets kärninnehåll. Den är elementär, våldsam, sann, kraftig och säker på sig själf. Men begäret att göra den fullt reell och fri från alt fantasteri har medfört, att den har bra mycket af njutning och ofta nog mindre af äkta personlig hängifvenhet. Drachmann gör intryck af att skildra Rousseauska naturmenniskor, som medvetet söka en »natur», som de i grund och botten till följd af sitt eget väsen ej kunna äga.

När man helt nyligen gjorde bekantskap med Drachmanns senaste arbete, skådespelet Puppe og Sommerfugl, gjorde man en något enahanda iakttagelse angående bristen på en närmare individualisering, så snart det gäller mera sammansatta