duktion påminna om hans föregående romantiska period. Det förklarar Friehlings fantastiska figur, hvilken, om också behandlad med ironi, dock ej egentligen kan sägas bära prägeln af att vara fullt värklighetstroget skildrad.
Hvad är nu hufvudpersonen här? Jo, en person, utrustad med sällsynta gåfvor, student på 50- och 60-talet, som med den dåtida hänförelsen svärmade för poesi, frihetsidéer och nordens enhet. Det är hans »Lehrjahre», som boken handlar om, hans små versförsök, hvilka utskrikas som något stort, den inom honom begynnande aningen om andra lifsmål, förhoppningen om det där nya, som alla tala om och tänka på. Boken skildrar hans deltagande i det literära lifvet, i sällskapslifvet och i studentlifvet, och låter krisen, som afslutar »Lehrjahre», inträda i och med ett upplöst kärleksförhållande.
Och han resignerade på att blifva skald. Han köpte sig en landtgård, och det var hans plan att realisera något litet af de demokratiska idéer, han i sin ungdom svärmat för och diktat om. Men han hade lärt sig en sak under sitt lif i hufvudstaden, nämligen det, att bland hundra, som talade vidt och bredt om folket och folkets sak och folkets upplysning, fans det knapt en, som i egentlig mening förstod denna allmoge. Om han nu skulle slå sig ned i sin födelsebygd? Om han där skulle taga ett tag med i det arbete till verklig folkupplysning, som han trodde förestå!
Det var detta, som blef Thomas Fris’ lifsgärning. Och samtidigt följde en period, under hvilken
