lugna och understundom något kyliga ton, han i allmänhet älskar att använda. Men dessutom ägde han då ett intresse för politiska förhållanden och en entusiasm för liberalismen, som, när åldern och erfarenheten gifvit hans blick på lifvet en annan riktning, när en ökad människokännedom afslöjat de trådar, som leda det hela, det till utseendet så stora, »världsutvecklingen», »framåtskridandet» etc. — skulle få ett helt annat uttryck i hans framtida produktion. Den forne entusiasten blef iakttagare. Han jublade ej längre framtiden till mötes. Han hoppades ej mycket af den. Han pröfvade, hvad han såg, och han såg mycket, som gaf hans tanke smärtans och bitterhetens, de krossade illusionernas stämpel. Han blef oblidkeligt ironisk och ej fri från en viss förnäm skepsis.
Men hvad som främst af alt ger tviflet dess värde, är tviflarens egen personlighet. Topsøe sökte aldrig tviflet, och han är nog lycklig att ej hafva stannat vid det. När han finner något — stort eller litet — som håller stånd inför hans kritik, då strömmar hans sympati öfver, då kommer det en värme i hans skildring, en kraft i hans uttryckssätt och en energi i hans tankar, som visar, att han ej letat förgäfves, och att han gjorde klokt, som ej slöt ögonen till för att i ro få beundra, hvad ej var hans beundran värdt.
Men hur hade detta gått till? Hvad hade förändrat förf. till »Skizzerna» så, att han kunde skrifva »Jason» eller teckna Fleming i »Nutidsbilleder»? I allmänhet kan man väl säga, att det ligger rent af i tiden och omständigheterna, att den
