som skildras, är nog så till vida till för sin egen skull, som förf. haft intresse af att teckna just dessa sidor af Stockholmslifvet. De äro erfarenheter, som den unge Falk — eller också Renhjelm — gör, »Stadier paa Livets Vej,» som de hafva att passera, innan de äro färdiga och dragit full nytta af skolan.
Falk har lemnat ämbetsmannabanan för att få arbeta på ett fält, der han tyckte sig äga fullt bruk för sina krafter — förf. säger dock i en not, att den satiriska skildringen af ämbetsverken egentligen hade full tillämplighet för en del år tillbaka — och han gör sin rond hos förläggare och på tidningar. Det är nu ej fråga om, att hvarje förläggare skulle bete sig som hr Smith, eller att hvarje tidningsredaktion skulle vara sådan som Gråkappans och Rödlufvans. I alla dagar har satiren haft för sed att så att säga utmåla de lyten, den häcklar, för att låta dem träda mera i ögonen. Det kan naturligtvis ifrågasättas, huruvida ej den satir, som skildrar utan öfverdrift, vore mera värksam än den nämda. Men detta hör egentligen icke. hit. Hvad man för att här förstå Strindberg rätt, bör ihågkomma, är, att han vid en skildring af dåliga förhållanden, som fullkomligt äga motstycken i värkligheten, aldrig sagt, hvad mången af hans vedersakare påstått honom hafva sagt, nämligen att det alltid är så. Saken är så enkel, att den förefaller som ett axiom. Erfarenheten visar dock, att äfven axiom behöfva upprepas för att ej falla i glömska.
Men den erfarenheten gör Falk och mången
