till, är ej så alldeles godt att afgöra. Sannolikt träffar man förf:s mening bäst genom att vid denna berättelse, liksom i allmänhet, ej låta henne taga något parti als. Hon har blott skildrat en konflikt, som är af den art, att man svårligen kan säga hvilken af de stridiga sedliga makterna, det varit rättast att lyda. Slutreflexionen i stycket ligger kanske i dessa ord: »Stackars barn, stackars barn! och stackars mor! Hvad lifvet ändå är grymt! Hvarför skulle hjärtats pligter komma i en sådan fruktansvärd konflikt med hvarandra? Hvarför skulle man nödgas slita sig själf i stycken och offra halfva sitt lif för att rädda den andra hälften från undergång?»
Äfven här fortsätter fru Edgren hvad hon börjat i »En bal i societeten». Hon skildrar fortsättningen på Arlas och Gurlis lif, eller rättare — hon ger en vink om Gurlis, men behandlar utförligare Arlas. Då f. d. statsrådet Pfeifers dotter, Arla, är den egentliga hufvudpersonen i berättelsen, och då denna karaktär är tecknad på ett sätt, som ställer henne i jämbredd med de yppersta karaktärer novelliteraturen äger, kan det löna mödan att gifva en exposé af hennes utveckling. Ingenting karaktäriserar förf. bättre.
Arla är en af dessa djupt anlagda, karaktärsstarka, inåtvända kvinnor, som skulle vara jordens salt, om deras lefnadsförhållanden skänkte dem en annan uppfostran, än som vanligen beskäres kvinnor. Hon hade haft sitt lilla svärmeri på sin första balafton för denne man, om hvars rätta karaktär hon så hastigt blef öfvertygad. Efter denna kata-
