obetydlig portion kvickhet märka vi i dessa småbitar.
Men där fans också en egenskap, som osökt visar öfver på Rococo, den enaktskomedi, hvarigenom förf. först gjorde sig egentligen känd. Där fans ett fint, glädtigt sjelfsvåld, uppblandadt med en ej ringa grad af skepsis. Det var som en läcker rätt, försatt med någon ovan, pikant kryddsmak. Och detta var något, som finnes redan i de nämda humoreskerna.
Men för öfrigt är det äfven här iakttagelse och godt studium, som är nerven i det slags produktion, som frambragt ett sådant stycke. Det förefaller, som om författaren studerat Frankrike under 1700-talet, kanske mest dess literatur. Så har han börjat undra: hur sågo det tidehvarfvets människor ut, dessa underliga varelser, som ömsevis beundrade Voltaire och svärmade för Rousseau, som ville lösa lifvets gåtor lika lätt, som de skrefvo ett epigram eller en madrigal, dessa människor, hvilka lekte herdar och herdinnor med rörpipor och lamungar, som de ledde i rosenröda band, under det att den väldigaste revolution, världen ännu skådat, förbereddes midt för deras ögon? Hur sågo de uti hvardagslag, denna crème de la crème af blandadt galanteri, konstförgudning och hofetikett? Och så skrefs då »Rococo», ett bland de underligaste förstlingsalster, någon författare släppt ut i världen. En nära nog öfverlägset behandlad dialog, en förträfflig scenanordning och framför alt en så äkta gammalfransk touche öfver hvarje samtal och hvarje karaktär, att man vid läsningen själf nästan började känna efter, om man ej hade allongeperuk, och när man kom
