Hoppa till innehållet

Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
51
KRISTIAN ELSTER.

doms drömmar och sin framtids förhoppningar. Det slags »fram och tillbaka», som måste finnas i ett dylikt förhållande, där kontrahenterna å ömse sidor dragas från och till hvarandra, där åsigterna skilja, hvad böjelsen förenar, och där dock böjelsen blir den starkaste, är återgifvet med sant mästerskap.

Jag förbigår för utrymmets skull enskildheterna och håller mig till hufvuddragen i Knut Holts utveckling. Detta förhållande väcker den slumrande kraften inom honom. Kornelia säger till honom: »Hvorfor er De en anden, naar De taler med mig, end naar De taler med andre? Som nu, da Strand og de andre i Lysthuset haanede alt, hvad De anser for ret og sandt? Hvorfor bukker De og smiler til dem, som De i Deres Hjerte afskyr? Til mig har De sagt — mangfoldige Gange har De sagt det — at vi forkrøbles under alle disse Fordomme, vi opdrages i, og dog bekjemper De ikke en eneste. De troer at Tusinden lider Uret, og saa vover De ikke at træde op for en eneste af de tusinde!»

Och det var ej för sent. Knut Holt blir värkligen en annan man, än den han var, när han kom hem. Det alvarliga värksamhetsbegäret blef den makt, som fick styra honom. Ty ingen man har rätt att kasta bort sitt pund. Dock — och detta är ett märkvärdigt drag i berättelsen — när Knut yppade sin kärlek, gaf Kornelia honom nej. »Det kunde aldrig blifve godt, aldrig.»

Så var det en afton, hon satt i sitt hem och hörde ett samtal mellan sin far och dennes vänner. Det rörde sig om Knut Holt. På en fabrik hade