aldrig skrattar högt, men invärtes äger ett helt galleri humoristiska figurer.
⁎
Det väckte egendomliga känslor, när nästan
samtidigt underrättelsen kom, att för Topsøe i
Danmark och i Norge för Elster den natt kommit, då
ingen värka kan.
I lif som i karaktär voro de hvarandras fullkomliga motsatser. En mera bjärt kontrast till Elsters instängda, undangömda, af motgångar uppfylda lif än Topsøes framgångsrika, mångskiftande och mångsidiga verksamhet, hans lysande framgång och allmänt erkända talang kan ej gärna tänkas. Och fast samma idéer ofta sysselsatte dem — jämför t. ex. Knut Holt med Fleming — hvilken skilnad var det ej mellan den reflekterande, sensible, reserverade dansken och den djupt lidelsefulle, energiske och på samma gång tungsinnige norrmannen!
Men det fans en märkvärdig likhet i deras utveckling. Sent kom deras konstnärliga mognad, och när den kom, afklipptes hvarje fortsättning af döden. Kristian Elster dog, medan hans bok ännu var under tryckning. Han hann aldrig få smaka arbetarens lön, att åtminstone veta sig ej hafva arbetat förgäfves. Att döma af hans egna uttalanden måtte han aldrig hafva varit viss, att hans värk skulle lefva längre än han sjelf.
Den vida klyfta, som i tänkesätt skilde Elster från hans samtid i allmänhet, har framkallat mer än ett angrepp mot hans sista bok, angrepp, som
