Romantikern och realisten anfalla lifvets banalitet på olika sätt. Den förre klagade däröfver som öfver något ohjälpligt. Idéen hade nu sin verld, värkligheten sin. Det låg något rörande i denna klagan, men att idealet skulle få någon uppgift i lifvet, det betonades ej. Realisten klagar mera sällan, men blottar bristerna. Men ju skoningslösare han därvid går till väga, ju närmare han kommer till att lära känna värkligheten, desto säkrare finner han, att bakom alt detta tomma, innehållslösa, intiga, rör sig ett människolif, och hvarje sådant har sin värld, som i någon mån är rik. Det hopp, som leder honom, när han för dissektionsknifven, är att finna något, som ej kan dissekeras, och då skall han med glädje medgifva, att i grunden är intet banalt. Men då skall också alt tåla att skärskådas, grundligt skärskådas.
Det är sant. Kielland har figurer, som han ej mäktat — eller kanske rättare ej velat — afvinna ens något grand tilldragande, som närma sig symbolen för en hel klass, och som han i enlighet med sina sympatier drifvit till karrikatyr. Jag syftar på de båda presterna, Sparre och Martens.
Härmed stå vi inför ett dubbelintresse hos Kielland. Å ena sidan vill han fullt och helt vara realist, d. v. s. lära känna lifvet och gifva människorna tillbaka i sanna bilder, hvad han lärt af dem. Å den andra vill han säga uttidens tankar, han lägger tendens i sina skildringar. Och när man med ironin vill angripa, hvad man anser för ett samhällsondt, då glömmer man gärna att teckna naturtroget, harmen talar, den inspirerade, våld-
