fins att se, eller att förstå, hur rikt ett sådant litet område är. Att läsa en dikt eller en roman och förstå den, det är föga konstigt. Ty där har författaren lagt allting till rätta för att underlätta vår uppfattning. Men att se ett stycke af lifvet och förstå, hvad det gömmer, därtill fordras mera. Man säger, att en ringa yta äng åt en botaniker kan lämna hundratals olika exemplar af växter, där en oöfvad betraktare kanske ej skulle finna mer än ett par tiotal. Förhållandet är ett likartadt, när det gäller iakttagande af människolifvet.
I skildringen af Haugianerne har Kielland gått till väga på ett sätt, som är mycket modernt. Han har främst af alt hållit fast vid, att människonaturen ej omdanas af någon som hälst tro eller åsigt, utan att de mänskliga lidelserna äro de samma och förekomma i samma skiftningar, vare sig dess representanter äro vanliga världsmänniskor, fanatiska muselmän, medlemmar af en frikyrka eller pietistiska Haugianer. Detta är i själfva värket grunduppfattningen, som ligger bakom och bestämmer framstälningen. Och det är denna uppfattning, som gjort framstälningen så lefvande. Författaren låter den mänskliga naturens egendomligheter sticka fram genom det pietistiska omhöljet här, liksom han på andra ställen låtit den taga ut sin rätt gent emot konventionela fordringar.
Haugianismen är en företeelse, som torde vara Kiellands karaktär tämligen främmande. Men att han, dock förstått göra den rättvisa, synes af en karaktär sådan som Fennefos.
⁎
