8
Jag vet sen gammalt, att Tant alltid ansett
mig alltför litet allvarsam i min poesi, och att
jag vill inbilla folk att verlden är roligare än
den är. Men, min nådiga Tant! inte är det
roligt att sitta och lipa och suras öfver denna
verldens vedermöda. Sorger och bekymmer, de
finnas nog öfver allt. De följa oss som skuggan,
äro efterhängsna som fan, och kunna aldrig
undvikas. Derföre är det aldrig värdt att bråka
med dem.
De komma ofta på oss som en pest,
Då vi på lyckan tro som allrabäst.
Om än vi springa, nå de oss till slutet.
Tro mig att det är sant: jag känner krutet.
Ty det är lika svårt för jordens son
Att fly dem, som att komma upp till mån'.
Men lika godt! jag har ej lust att bada
I tårar. Nej, jag älskar helst det glada.
Till dess en gång, "när jag bärs ur mitt hus,”
Vill jag se verlden lefnadsfrisk och ljus.
När friska nerver i mitt hjerta spritta,
På lifvets mudderpråm jag skulle sitta
Och ösa gyttja utur tidens flod,
En ängslig ler-gök med förkrossadt mod;
