Och jag skulle långt ut till mitt ödsliga skär,
Och det mulnade till mer och mer.
Och jag tänkte: Gud gifve att isen nu bär,
Det annars kanhända bär ner!
Och på Kanholmens fjärd kom en snöby och tjöt,
Och då vet man att riktigt man mår.
Men vi ställde vår kurs, och min skjutsbonde skröt
Att det gick, fast han ej såg ett spår.
Och jag frös som en hund och jag svalt som en varg,
Och det fanns hvarken krog eller skjul.
Men det gjort ingenting, om det hjelpt att bli arg,
Men det hjelpte ej ringaste smul.
Och en underlig röst gick mitt öra förbi,
Det var grannens så rosslig och dof.
Men, min Gud! då jag såg på hans fysionomi,
Satt den arma kaninen och sof.
Och jag lade min panna i djupaste veck
Och skrek till: "hvar är vägen, din hund?"
Och han pekade litet åt hvart väderstreck
Och beskref hela himmelen rund.
Sida:Utkiken.djvu/37
Den här sidan har korrekturlästs
31
