Dock fins ett och annat, som tröstar likväl,
På lifvets sorgliga hed.
Ty Hoppet det lefver i menniskans själ,
En stjerna som ej vill gå ned.
Ty Gud har den sjelf som en fixstjerna satt:
Hon lyser i grafvarnas djupaste natt,
Och släcks ej i stormarnas brus.
Och Tron på Gud ofvan molnens rand —
Var rädd om dess heliga brand!
Att stundom dig räcktes en osynlig hand,
Det såg du väl också ibland.
Då nöden var störst, då kom hjelpen som bäst.
Och tror du han kom ifrån öst eller vest,
Han kom dock rätt ofvanifrån.
Och Bönen, Guds engel och menniskans vän,
Den känner du äfven väl,
Hur villigt han flyger och kommer igen
Med tröst till din brännande själ.
Dit opp fick du aldrig ett säkrare bud,
Förgäfves gick aldrig en suck till Gud:
Den kommer välsignad igen.
Med dem kan du trotsa båd' vind och våg
Och motgång och jemmer och nöd.
Sida:Utkiken.djvu/67
Den här sidan har korrekturlästs
61
