Den här sidan har korrekturlästs
66
Hvar han gick fram, der följde blod och tårar.
Förtrycket var en vällust för hans själ.
Och mången panna, som bekymret fårar,
Om svek och våld kan vittna äfvenväl.
En man som han, hvars lif blott känslan sårar,
Af verlden afskydd, borde slås ihjäl.
Och synden, ack! hvad kunde det väl vara,
Att rensa jorden från en pestböld bara!
Den rike mannen låg uppå sitt sista,
Och om hvarannan hans betjening sprang.
Han skrek att han ej ville lifvet mista,
Tills dödens lia honom slutligt tvang.
Då sista spiken slogs uti hans kista,
Föll än ett slag mot locket, så det sang.
Och folket sprang. Men sagan den blef trogen
Och lefver än i Nord, att faen — — —.
