VÄRLDSMARKNADEN
väckte den trogna Tinker sin sängkamrat och bad henne göra sig i ordning till resan, gick därefter och drog låskolvarna och reglarna från stora porten, vars buller och bång uppväckte de slumrande ekona på gatan, samt begav sig därefter till Oxford Street och hämtade en droska från en åkarestation därstädes. Det är onödigt att särskilt nämna numret på detta åkdon eller att meddela, att kusken befann sig så tidigt i närheten av Swallow Street, emedan han hoppades, att någon ung kavaljer, raglande hem från värdshuset, möjligen skulle behöva biträde av hans åkdon och betala honom med rusets frikostighet.
Det är likaledes obehövligt att nämna, att kusken, ifall han verkligen hyste någon sådan förhoppning, blev högeligen besviken i sin väntan, och att den hedervärde baroneten, vilken han körde till city, icke betalade honom ett öre mer än han lagligen skulle ha. Det var förgäves, som denne Jehu protesterade och grälade, som han slängde miss Sharps askar ned i rännstenen utanför diligenskontoret och svor, att han skulle stämma honom för skjutslegan.
— Det är bäst att ni låter bli det, sade en av stalldrängarna, det är sir Fox Crawley.
— Ja, så är det med, Joe, ropade baroneten i gillande ton, och jag vill se den, som ska kunna kugga mig.
— Ja, det vill jag med, svarade Joe med en sur grinmin, i det han lade baronetens packning upp på diligenstaket.
— Håll kuskbocksplatsen för min räkning, Leader! ropade den hedervärde parlamentsledamoten till kusken, som svarade: — Ja, sir Fox! med en rörelse med handen mot sin hatt och med raseri i hjärtat (ty han hade lovat denna plats åt en ung student från Cambridge, som mycket säkert skulle ha givit honom en vacker drickspenning), och miss Sharp fick en plats baklänges inne i vagnen, som kunde sägas föra henne ut i den stora, vida världen.
Hur den unge mannen från Cambridge buttert ordnade sina fem överrockar, men blev försonad, då lilla
