Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

än någon officer vid hela mässen, gamle överste Heavytop inberäknad. Han kunde boxas bättre än Knuckles, soldaten (som skulle ha varit korpral om han icke varit så begiven på att dricka och som hade uppträtt såsom prisfäktare), och var den skickligaste kricketspelaren inom hela regementsklubben. Han red sin egen häst och vann med honom garnisonspriset vid kapplöpningarna i Quebeck. Det fanns andra personer än Amalia som dyrkade honom. Stubbles och Spooney ansågo honom för ett slags Apollo; Dobbin höll honom för att vara en annan Crichton, och fru majorskan O'Dowd erkände att han var en elegant ung man, som påminde henne om Fitzjurld Fognarty, lord Castlefogartys andre son.

Nåväl, Stubbles och Spooney och de övriga roade sig med de mest romantiska gissningar rörande Osbornes kvinnliga korrespondent — förmodande att det var en hertiginna i London, som var förälskad i honom — eller att det var en generals dotter, som var förlovad med någon annan, men vansinnigt kär i honom — eller att det var en parlamentsledamots fru som föreslog honom enlevering i en vagn med spann — eller att det var något annat offer för en behagligt spännande, romantisk och för samtliga parterna nedsättande passion, medan Osborne å sin sida icke ville sprida det ringaste ljus över någon av alla dessa gissningar, utan lämnade åt sina unga beundrare och vänner att uppfinna och ordna hela historien.

Sakens verkliga sammanhang skulle heller aldrig blivit känt i hela regementet, såframt icke kapten Dobbin hade skvallrat ur skolan. Kaptenen satt en dag och åt sin frukost i mässrummet, medan Cackle, underläkaren, och de båda ovannämnda unga herrarna spekulerade över Osbornes intrig — Stubbles påstående, att damen var en hertiginna vid drottning Charlottas hov, och Cackle svärjande på att hon var en operasångerska av det värsta rykte. Vid dessa ord blev Dobbin så upprörd att han, ehuru hans mun för ögonblicket var full av smörgås och ägg och han helt och hållet borde ha tegat, icke kunde låta bli att utbrista:


164