WILLIAM M. THACKERAY
Sedley ut ur bankirernas rum med en helt dyster uppsyn, men hans gudson var alltför glad och upprymd för att märka den hedervärde mäklarens nedslagenhet eller de dystra blickar vilka den vänlige gamle herrn kastade på honom. Unge Bullock kom icke leende och artigt grinande ut med honom såsom han fordom hade brukat, och då Hulker, Bullock & C:os dörr tillslöts efter mr Sedley, blinkade mr Quill, kassören (vars välvilliga sysselsättning bestod i att taga fram nya banksedlar ur en låda och utdela guldmynt från en kopparskyffel) åt mr Driver, bokhållaren vid pulpeten på hans högra sida, och mr Driver blinkade tillbaka.
— På tok! viskade mr D.
— Rakt på tok! svarade mr Q. Mr George Osborne, vad slags mynt behagar ni?
George stoppade ivrigt en hop sedlar i sina fickor och betalade ännu samma afton Dobbin femtio pund inne på officersklubben.
Denna samma afton skrev Amalia det allra ömmaste långa brev till honom. Hennes hjärta flödade över av ömhet, men led dock ännu av onda aningar. Vad var väl orsaken till mr Osbornes mörka blickar? frågade hon. Hade någon oenighet uppstått mellan honom och hennes pappa? Hennes pappa kom så dyster och nedslagen hem från City, att alla därhemma voro så oroliga för honom — kort sagt, det var fyra sidor av kärlek och farhågor och förhoppningar och rädda aningar.
— Stackars lilla Malla, så kär hon är i mig! sade George, då han läste igenom episteln, och det var tusan vilken huvudvärk den där spetsade punschen har givit mig! — Ja, han kunde med skäl säga: Stackars lilla Malla!
178
