WILLIAM M. THACKERAY
— Jag trodde annars, att ni inte tyckte så illa om de där köpmansfamiljerna, sade han stolt.
— Förlidet år, menar ni, då jag kom direkt från den där förskräckligt simpla skolan? Ja, naturligtvis gjorde jag det. Tycker inte varenda flicka om att komma hem under ferierna? Och hur skulle jag väl kunnat känna till något bättre? Men ack, mr Osborne, vilken skillnad aderton månaders erfarenhet gör! — aderton månader tillbragta, ursäkta att jag säger det, tillsammans med fint och förnämt folk! Vad den snälla Amalia beträffar, så håller jag gärna med er om att hon är en pärla och skulle vara förtjusande var som helst. Se så, nu ser jag att ni börjar bli vid gott lynne! Men ack, vilket eget och konstigt folk de äro, de där citymänniskorna! Och mr Josef — hur står det till med den där underbare mr Josef?
— Det förekommer mig, som om ni förlidet år inte tyckte så illa om den där underbare mr Josef, sade Osborne vänligt.
— Så strängt av er! Nåväl, oss emellan sagt, mitt hjärta blev just inte krossat för hans skull, men det oaktat skulle jag, om han bett mig göra vad ni menar med edra blickar (och mycket uttrycksfulla och vänliga äro de till på köpet), inte ha sagt nej.
Mr Osborne gav henne en blick, som tycktes säga: — Verkligen? Hur godhetsfullt!
— Vilken ära att ha fått er till svåger, tänker ni? Att bli svägerska med George Osborne, esquire, son till John Osborne, esquire, son till — vad var er farfar, mr Osborne? Se så, bli nu inte ond! Ni kan ju inte rå för ert stamträd, och jag håller gärna med er om, att jag skulle ha gift mig med mr Josef Sedley, ty kunde väl en fattig flicka göra något bättre? Nu känner ni till hela hemligheten. Jag är öppen och uppriktig, och när allt kommer omkring, är det verkligen bra vänligt av er att hänsyfta på det där förhållandet — mycket vänligt och artigt. Min bästa Amalia, mr Osborne och jag hålla på
198
