WILLIAM M. THACKERAY
— Ack, George, vad har du gjort, sade Amalia, ty hennes kvinnoögon, vilka kärleken hade skärpt, hade i ett ögonblick upptäckt en hemlighet, som var osynlig för miss Crawley, för stackars Briggs och framför allt för den där unge polisongbeprydde sprätten, löjtnant Osbornes stupida korpgluggar.
Då Rebecka hjälpte henne på med schal och kappa i ett övre rum, där dessa båda vänner hade fått ett tillfälle till detta hemliga samspråk och konspirerande, som utgör det kvinnliga livets fröjd och förtjusning, hade Amalia tagit hennes båda små händer i sina och sagt: — Rebecka, jag märker alltsammans, varpå Rebecka kysste henne.
Och rörande denna intressanta hemlighet yttrades icke en bokstav vidare av någon av de unga damerna, men den var bestämd att inom kort bliva uppdagad.
Någon kort tid efter ovannämnda händelser och medan miss Rebecka ännu var kvar i sin beskyddarinnas hus i Park Lane, fick man se ännu en vapensköld i Stora Gaunt Street figurera bland de många, som vanligen pryda detta kvarter. Det var på sir Fox Crawleys hus, men den tydde icke på den hedervärde baronetens bortgång från detta jordiska. Det var en kvinnlig vapensköld och hade för några år sedan tjänat såsom ett äretecken över sir Fox' gamla mor, salig änkenåden lady Crawley. Då dess tjänstetid var överstånden, hade den kommit ned från framsidan av huset och levat avsides i något av de bakre gemaken i sir Fox' hus. Den uppträdde nu åter till ära för stackars Rosa Dawson. Sir Fox var åter änkling. Det vapen, som syntes på sköldens fält jämte hans eget, var visserligen icke stackars Rosas — ty hon hade intet vapen — men de på skölden målade cheruberna passade precis likaväl för henne som för sir Fox' mor, och Resurgam stod skrivet under fältet mellan Crawleys duva och orm. Vapen och vapensköldar och Resurgam! — Här är ett lämpligt tillfälle att moralisera!
Mr Crawley hade vakat vid denna för övrigt övergivna bädd, och hon gick ur världen, styrkt av sådana tröstens ord, som han kunde giva henne. Sedan många år tillbaka
200
