WILLIAM M. THACKERAY
de närmare detaljerna vid det där samtalet och de föregåenden, som hade kunnat förmå sir Fox att göra ett så överraskande anbud.
Rebecka sade, att hon länge hade märkt att sir Fox hedrade henne med en viss uppmärksamhet (ty han hade för vana att giva sina känslor tillkänna på ett mycket oförbehållsamt sätt), men för att icke tala om enskilda skäl, med vilka hon för närvarande icke ville besvära miss Crawley, så vore sir Fox' ålder, samhällsställning och levnadsvanor sådana, att de gjorde ett giftermål med honom alldeles omöjligt, och kunde väl en kvinna med någon aktning för sig själv och någon känsla för det passande lyssna till dylika förslag i ett ögonblick, då friarens avlidna makas begravning ännu icke hade ägt rum?
— Prat och dumheter, min kära vän! Ni skulle aldrig ha givit honom avslag, om inte en tredje person hade varit med i spelet, sade miss Crawley, i det hon gick direkt på saken. Säg mig vilka de enskilda skälen äro. Det är bestämt en tredje person med i spelet; vem är det som vunnit ert hjärta?
Rebecka slog ned ögonen och medgav att så var.
— Ni har gissat rätt, bästa miss Crawley, sade hon med en ljuv, bävande stämma. Ni undrar över att en, som är så fattig och övergiven som jag, kan ha ett tycke, inte sant? Men jag har aldrig hört att fattigdom varit ett skyddsmedel däremot. Jag skulle sannerligen önska att så vore!
— Mitt stackars kära barn, utbrast miss Crawley, som alltid var färdig att bli känslosam. Är er kärlek således obesvarad? Lida vi i tysthet? Berätta mig alltsammans och låt mig trösta er.
— Jag skulle önska att jag kunde det, bästa miss Crawley, sade Rebecka i samma tårfulla ton. Jag behövde det verkligen!
Och hon lade sitt huvud på miss Crawleys axel och grät där så naturligt, att den gamla damen blev lockad till deltagande, omfamnade henne med en nästan moderlig
210
