WILLIAM M. THACKERAY
underrättelse de kunde skaffa sig var av någon enstaka bärare eller auktionsmäklare.
— Se bara på dem med deras krökta näbbar! sade Becky, då hon satt i vagnen helt förnöjd, med sin tavla under armen. De likna gamar efter en batalj, inte sant?
— Jag vet inte, min söta vän, jag har aldrig varit med i någon sådan. Fråga Martingale; han har varit med i Spanien, såsom adjutant åt general Blazes.
— Den där mr Sedley var en snäll och beskedlig gubbe, sade Rebecka, och jag är riktigt ledsen, att det skulle gå så där bakut för honom!
— Å, penningmäklare — bankruttörer — vana därvid, förstår du, svarade Rawdon och snärtade bort en fluga från hästens öra.
— Jag skulle önska, att jag kunnat ropa in litet av silvret, Rawdon, fortfor den unga frun helt känslosamt. Tjugufem guinéer var oerhört dyrt för det där lilla pianot. Vi valde det hos Broadwoods åt Amalia, då hon kom hem från skolan. Det kostade då bara trettiofem.
— Jag tycker vad de där Osbornes eller vad de heta skola låta illa nu, sedan familjen gått i putten, uttryckte sig Rawdon. Jag tycker vad din lilla vackra vän ska känna sig olycklig, Becky!
— Å, hon lugnar sig väl snart, vill jag förmoda! sade Rebecka med ett leende — och så foro de vidare och talade om något annat.
238
