WILLIAM M. THACKERAY
det skickelsedigra dånet av den stora kejserliga striden icke kan äga rum utan att utöva en sorglig verkan på en stackars menlös, adertonårig flicka, som är sysselsatt med att smeka och kuttra eller brodera kolleretter vid Russell Square! Även dig, ljuva, enkla blomma, skall då således den rytande krigsstormen bryta, ehuru du gömmer dig under Holborns skydd? Ja, Napoleon slänger fram sin sista insats i krigets stora spel, och stackars lilla Malla Sedleys lycka utgör på visst sätt en andel därav.
Först och främst blev hennes fars förmögenhet bortsopad av dessa olycksdigra nyheter. Alla den olycklige gamle herrns spekulationer hade på sista tiden misslyckats för honom. Varje företag, han riskerat, hade slagit olyckligt ut; köpmän hade gjort bankrutt och statspapper hade stigit, då han hade spekulerat på deras fallande. Vad tjänar det väl till att ingå i detaljer? Om framgången är sällsynt och långsam, så vet envar, hur lätt och hastigt olyckan kommer. Gamle Sedley hade behållit sin sorgliga hemlighet för sig själv. Allt tycktes gå sin gilla gång i det lugna, stilla, rika huset; den glada och vänliga husmodern skötte helt omisstänksamt sin beskäftiga sysslolöshet och sina lätta dagliga bestyr, och dottern var ännu alltjämt försänkt i en enda självisk, öm tanke och fullkomligt likgiltig för hela den övriga världen, då det sista slag föll, under vilket den hederliga familjen krossades.
Mrs Sedley satt en afton och skrev bjudningskort till en festlig tillställning; Osbornes hade givit ett kalas, och hon ville icke vara sämre än de; John Sedley, som hade kommit mycket sent hem från börsen, satt tyst vid kaminen, medan hans hustru satt och språkade med honom, och Amalia hade krasslig och förstämd gått upp på sitt rum.
— Hon är inte lycklig, fortfor modern. George Osborne försummar henne. Jag kan inte lida de miner det där folket tar sig. Flickorna ha inte varit här på tre hela veckor och George har två gånger varit i staden utan att komma hit. Edward Dale såg honom på operan. Jag är
240
