Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

än förut på tio år, tycktes den värste och hårdaste vara John Osborne, hans gamle vän och granne — John Osborne, vilken han hade hjälpt fram i livet — som stod i hundratals förbindelser till honom — och vars son skulle gifta sig med Sedleys dotter. Var och en av dessa omständigheter skulle kunna förklara bitterheten i Osbornes förföljelse.

Då en person stått i någon särdeles stor förbindelse hos en annan, med vilken han till slut råkar i tvist, gör så att säga en vanlig anständighetskänsla den förre till en vida strängare fiende, än blott och bart en främling skulle vara. För att rättfärdiga sin egen hårdhjärtenhet och otacksamhet vid ett dylikt fall måste han söka att ådagalägga den andres brottslighet. Det är icke därför att han är självisk, brutal och förbittrad över en misslyckad spekulation — nej, gubevars! — det är därför att hans motpart lockat honom in i den genom det lägsta svek och av de nedrigaste bevekelsegrunder. Till följd av en pur känsla av konsekvens tvingas förföljaren att visa, att den förolyckade personen är en skurk — i annat fall skulle förföljaren själv vara en usling.

Och det är en allmän regel, vilken alla fordringsägare, som äro böjda för att vara stränga, med mycken belåtenhet omfatta — den nämligen, att ingen, som råkar i förlägenhet, gärna kan vara en hederlig man. Alla sådana personer dölja alltid något, överdriva sina utsikter till framgång, undanhålla affärernas verkliga tillstånd, säga att de äro blomstrande, då de äro hopplösa, antaga en leende min (i alla händelser ett bedrövligt leende!) vid branten av sin bankrutt — äro färdiga att begagna sig av varje förevändning till uppskov eller för att skaffa sig pengar, på det att de ännu i några dagar måtte kunna uppskjuta sin oundvikliga ruin. — Bort med sådan oredlighet! säger fordringsägaren triumferande och skymfar sin sjunkande fiende. — Din narr, varför griper du efter ett halmstrå? säger det lugna, sunda förståndet till den drunknande. — Din skurk, varför ryggar du tillbaka för att skyldra i tidningen som cessionant? säger förmögen-

244