WILLIAM M. THACKERAY
ANDRA KAPITLET.
I vilket miss Sharp och miss Sedley bereda sig på att öppna fälttåget.
Då miss Sharp hade utfört den i det föregående kapitlet omnämnda hjältemodiga handlingen och sett diktionären flyga över den stenlagda vägen i den lilla trädgården och slutligen falla ned vid den förbluffade miss Jemimas fötter, antog den unga damens ansikte, som hittills hade burit ett nästan svartgult uttryck av hat, en leende min, som knappast var mera intagande, och sjönk därefter tillbaka i vagnen i en behaglig sinnesstämning, i det hon sade:
— Så där mycket ger jag för diktionären, och Gud vare lovad, att jag är borta från Chiswick!
Miss Sedley blev nästan lika förskräckt över denna handling av trots som miss Jemima hade blivit, ty man skall besinna, att det endast var en minut sedan hon hade lämnat skolan, och sex års intryck utplånas icke på en så kort tidrymd; ja, hos somliga personer sitter denna bävan och förskräckelse från ungdomen kvar i hela deras liv. Jag känner till exempel en gammal herre om sextioåtta år, som sade till mig en morgon vid frukosten med en mycket uppskakad min: — Jag drömde i natt, att jag fick stryk av doktor Raine. Fantasien hade på denna kväll fört honom femtiofem år tillbaka. Doktor Raine och hans rotting voro lika förfärliga för honom då vid sextioåtta år, som de hade varit vid tretton. Om doktorn hade i kroppslig gestalt visat sig med ett stort björkris för sextioåttaåringen och sagt till honom med en skräckinjagande stämma: Pojke, knäpp ned by…! Nå ja, som sagt, miss
18
