WILLIAM M. THACKERAY
fågel Fenix på morgonen efter deras återförening — pratande och sladdrande så, som säkert ingen annan kunde göra det.
— Jo, den svarta prinsessan måste vara sina två eller tre och tjugu år, ehuru hon alldeles nyss lämnat skolan. Och du skulle se, vilken stil hon har! Överstinnan Haggistoun skriver vanligen hennes brev, men i ett förtroligt ögonblick satte hon penna och papper åt mina systrar — och stavar gör hon som en kökspiga.
— Det måste bestämt vara miss Swartz, den rika pensionseleven i Chiswick Mall, sade Amalia, som nu erinrade sig den där godhjärtade unga mulattskan, som hade varit så hysteriskt upprörd, då Amalia lämnade miss Pinkertons läroanstalt.
— Ja, just så heter hon, sade George. Hennes far var tysk jude — en slavägare påstås det — som på ett eller annat sätt stod i förbindelse med de kannibaliska öarna. Han dog förlidet år, och miss Pinkerton fulländade hennes uppfostran. Hon kan spela två stycken på piano och kan sjunga tre sånger; hon kan skriva, då mrs Haggistoun hjälper henne med stavningen, och Jane och Maria älska henne redan som en syster.
— Jag önskar, att de hade velat hålla av mig också, sade Amalia sorgset. Men de voro alltid mycket kalla mot mig.
— Mitt kära barn, de skulle ha älskat dig också, om du hade haft tvåhundratusen pund, svarade George. Detta är det sätt, varpå de blivit uppfostrade. Inom vår societet är det endast kontanterna som tala. Vi leva tillsammans med bankirer och storgubbar i City, och varenda en klingar med guinéerna i sin ficka, då han står och språkar med någon. Så ha vi t. ex. den åsnan Fred Bullock, som ska gifta sig med Maria — och så ha vi Guldmore, den ostindiske direktören, och så ha vi Dipley, han i talghandeln — vår handel, sade George med ett tvunget skratt och en rodnad. Fördöme hela det där simpla, penningdryga packet! Jag faller i sömn vid deras stora tråkiga middagar. Jag skäms över min fars stora
280
