WILLIAM M. THACKERAY
visa sig värdigt sitt historiska rykte på Nederländernas ofta trampade. stridsfält.
— Och därför, min käre vän, om ni har någon liten affaire, sade den gamle generalen, i det han tog sig en pris snus med sin skälvande, vita, gamla hand och därefter pekade på det ställe under sin morgonrock, där hans hjärta ännu slog svagt, om ni har någon Phillis att trösta eller pappa och mamma att taga farväl av eller något testamente att sätta upp, så skulle jag råda er att taga itu därmed utan vidare dröjsmål.
Därpå gav generalen sin unge vän ett finger att skaka och en godlynt nick med sitt pudrade och stångpiskprydda huvud, och då dörren tillslutits efter Dobbin, satte han sig ned för att skriva en poulet (generalen var ytterligt fåfäng i fråga om sin franska) till mademoiselle Aménaide vid Hans Majestäts teater.
Dessa nyheter gjorde Dobbin helt allvarsam, och han tänkte på våra vänner i Brighton och blygdes därefter över sig själv för det att Amalia alltid stod främst i hans tankar (ständigt framför varje annan — framför far och mor och syster och plikt), och sedan han kommit tillbaka till sitt hotell, sände han en kort skrivelse till mr Osborne med underrättelse om den nyhet han hade erhållit och vilken han hoppades skola göra icke så litet till för att framkalla en försoning mellan honom och George.
Denna skrivelse, som avsändes av samma bud som den föregående dagen hade framburit bjudningsbrevet till Chopper, förorsakade den hedervärde kassören icke ringa bekymmer. Den låg inuti en biljett till honom, och då han öppnade denna, nästan darrade hans hand av fruktan att den middag, han hade väntat sig, skulle komma att bli uppskjuten.
Hans sinne blev emellertid obeskrivligt lättat, då han fann att den nämnda biljetten endast innehöll en påminnelse till honom om middagen ("Jag väntar er klockan halv sex", skrev kapten Dobbin). Han hyste stort intresse för sin principals familj, men, que voulez-vous? en fest-
330
