Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/350

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

nyheter från min far. Han vägrar att vidare meddela sig med mig; han vill inte vidare kännas vid mig och överämnar oss åt fattigdom och brist. Jag kan nog bära det, men du, min söta vän, hur ska väl du kunna bära det? Se här, tag och läs! och därmed räckte han henne brevet.

Med en blick av öm oro i sina ögon lyssnade Amalia till sin ädle hjälte, då han yttrade dessa högsinta tankar, och sättande sig ned på sängen läste hon det brev som George räckte henne med en sådan högtravande martyrik min. Hennes ansikte klarnade emellertid upp, då hon läste brevet. Tanken på att dela fattigdom och umbäranden med det älskade föremålet är, såsom vi ovan yttrat, långtifrån att vara obehagligt för en varmhjärtad kvinna. Denna föreställning var rentav angenäm för Amalia. Därefter blygdes hon som vanligt över sig själv, för att hon kunde känna sig lycklig i ett så olämpligt ögonblick, stävjade sin glädje och sade i sorgsen ton:

— Ack, George, hur måste inte ditt stackars hjärta blöda vid tanken på att bli skild från din far!

— Det gör så, sade George med en bedrövlig uppsyn.

— Men han kan inte länge vara ond på dig, fortfor hon. Jag är säker om att ingen skulle kunna det. Han måste förlåta dig, min dyre, älskade man. Ack, jag ska aldrig förlåta mig själv om han inte gör det!

— Vad som plågar mig, min stackars Amalia, är inte mitt missöde utan ditt, sade George. Jag bryr mig inte en smul om fattigdom, och jag tror mig utan smicker kunna säga, att jag har tillräckligt med talanger för att kunna slå mig fram på egen hand.

— Ja, det har du, inföll hans hustru, som tänkte på att kriget snart skulle taga slut och att hennes man genast därefter skulle bli utnämnd till general.

— Ja, jag ska nog taga mig fram likaväl som någon annan, fortfor George, men du, min söta flicka, hur ska jag väl kunna uthärda att se dig berövad de bekvämligheter och den ställning i livet, som min hustru hade rättighet att vänta? Min lilla älskade flicka i en kasern

342