WILLIAM M. THACKERAY
ljuva, leende ansiktet, och hon tryckte sig instinktlikt intill George.
— Var inte rädd, min söta vän, sade han godlynt, det är bara en tolv timmars färd. Den kommer inte att göra dig något ont. Du ska följa med, Malla lilla.
— Jag ämnar följa med, sade Becky. Jag hör till staben, och general Tufto är en stor beundrare av mig — inte sant Rawdon?
Rawdon gav till sitt vanliga gapskratt, medan William blev blodröd i ansiktet.
— Hon kan inte följa med, sade han. Tänk bara på — på faran, ämnade han tillägga, men hela samtalet under middagen hade ju gått ut på att bevisa, att det icke fanns någon sådan — och så blev han helt förlägen och tyst.
— Jag vill och måste följa med, ropade Amalia med den allra största iver, och George applåderade hennes beslut, och klappade henne under hakan och frågade alla de närvarande, om de någonsin hade sett en mera manhaftig hustru och förklarade att hon skulle få följa med.
— Vi skola låta mrs O'Dowd bli förkläde åt dig, sade han. Men hon förklarade att hon icke brydde sig om någonting så länge hennes man var hos henne. På detta sätt bortskämtades skilsmässans bitterhet till en viss grad. Ehuru krig och fara hotade på avstånd, kunde de möjligen ännu dröja i månader. I alla händelser var ett uppskov för handen, vilket gjorde den rädda lilla Amalia nästan lika lycklig som en fullständig befrielse skulle ha gjort och vilket även Dobbin i sitt hjärta hälsade välkommet. Ty att få tillfälle att se henne, utgjorde nu hans livs största sällhet och han tänkte i tysthet på hur han skulle vaka över henne och beskydda henne. Jag skulle inte låtit henne följa med, om hon hade varit min hustru, tänkte han, men George var den som bestämde i denna sak, och hans vän ansåg icke lämpligt att komma med några invändningar.
Slingrande sin arm kring sin väns liv, förde slutligen Rebecka Amalia från middagsbordet, där så många viktiga saker hade diskuterats, och lämnade herrarna i
344
