Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/421

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

mig, vilkas framtid jag skulle vilja sörja för, eftersom jag ställt dem på tämligen bar backe — och det är just ingenting att skratta åt, skulle jag tro!

Rebecka sökte att med hundrade smekningar och ömma ord lugna den sårade älskarens känslor. Det var endast då denna muntra varelses livlighet och skämtsamma lynne fingo överhand över henne (såsom de också verkligen fingo under de flesta förhållanden i hennes liv), som hon lät sin satiriska ådra flöda, men hon kunde å andra sidan även snart taga på sig en mycket allvarlig och gudsnådlig min.

— Min egen älskling, tror du då att jag inte har någon känsla? sade hon, tryckte hastigt bort en tår ur ögat och såg med ett leende upp i sin mans ansikte.

— Hör nu, sade han, i händelse att jag skulle stanna på platsen, så låt oss räkna över vad som kan finnas över åt dig. Jag har haft en ganska god tur här, och här äro tvåhundratrettio pund. Jag har tio Napoleondorer i min ficka, och det är allt vad jag behöver, ty generalen betalar allting som en furste, och om jag stupar, så kostar jag ingenting vidare, förstår du. Gråt inte, min flicka lilla! Jag torde ännu komma att leva en tid för att plåga dig. Vidare ska jag inte heller taga någondera av mina hästar, utan rider generalens grå hingst: det blir billigare, och jag sade honom, att min var halt. Ifall jag skulle dö, så kan du alltid få en liten summa för dem. Grigg bjöd mig nittio pund för stoet häromdagen, innan de där fördömda nyheterna hade anlänt, och jag mitt nöt ville inte släppa henne för mindre än två nollor. Bulfinch betalar sig när som helst, och det är bäst att du säljer honom här i landet, eftersom jag har så många växlar ute bland hästhandlarna hemma i England. Det där lilla stoet, som generalen gav dig, kommer väl också att inbringa en liten summa, och här finns inga fördömda utfordringsräkningar som i London, tillade han med ett skratt. Så ha vi det här toalettskrinet, som kostade mig tvåhundra pund — det vill säga, att jag är skyldig den summan för det, och guldhuvarna och flaskorna måste

413