VÄRLDSMARKNADEN
stövlar med de förgyllda sporrarna där ute i nästa rum — corbleu! vilken effekt de skola komma att göra i Allée-Verte!
Medan monsieur Isidor med sina kroppsliga fingrar höll i sin herres näsa och rakade den nedre delen av Josefs ansikte, vandrade han i fantasien omkring i stora allén, klädd i rock med snörmakerier och skjorta med spetskrås och i sällskap med mademoiselle Reine, eller promenerade vid stranden och betraktade de stora båtarna, som seglade långsamt fram under skuggorna från de stora träden vid kanalen, eller förfriskade sig med en mugg cider på bänken utanför ett värdshus på vägen till Laeken.
Men Josef Sedley kände, till lycka för sitt sinneslugn, icke mera till vad som försiggick inom hans tjänares bröst, än den värde läsaren och jag ana vad John eller Mary, vilkas lön vi betala, tänka om oss. Vad våra tjänare tänka om oss! Ja, om vi bara visste vad våra förtrogna och kära släktingar tänka om oss, skulle vi leva i en värld, som vi skulle vara glada att få lämna, och i en sinnesstämning och en ständig förskräckelse, som skulle vara rentav outhärdliga. Sålunda märkte Josefs betjänt sitt offer, alldeles såsom man ser en av mr Paynters biträden vid Leadenhall Street pryda en omedveten sköldpadda med en pappersremsa, på vilken står skrivet: Soppa till i morgon.
Amalias piga hade då ett vida mindre själviskt lynne. Få tjänare kunde för övrigt komma i närheten av denna goda och milda varelse, utan att betala henne den vanliga tributen av tillgivenhet och trohet. Ett faktum är också, att Pauline, kokerskan, tröstade sin matmor mera än någon annan hon träffade denna bedrövliga morgon, ty då hon fann, hur Amalia i flera timmar satt tyst, orörlig och likblek vid det fönster, vid vilket hon hade slagit sig ned för att se kolonnens sista bajonetter, då den marscherade bort, fattade den hederliga varelsen sin frus hand och sade: — Hör nu, kära frun, även jag har min karl vid armén, ska ni veta! varvid hon brast ut i tårar,
