VÄRLDSMARKNADEN
— Var inte otidig! sade Dobbin i det han i stark sinnesrörelse reste sig upp från bänken.
— Nå, sir, vill ni gå? frågade skolans tupp.
— Lägg tillbaka brevet! genmälte Dobbin. Ingen gentleman läser andras brev.
— Ännu en gång, vill du gå? sade den andre.
— Nej, det vill jag inte. Slå inte hit bara, för då dänger jag liv och anda ur dig! skrek Dobbin och sprang fram och fattade ett bläckhorn av bly och såg så vild ut, att mr Cuff hejdade sig, vek ned sina rockärmar igen, stoppade händerna i sina fickor och avlägsnade sig med ett hånlöje. Sedan dess inlät han sig icke vidare med kryddkrämarens son ehuru vi måste göra honom den rättvisan, att han alltid talade med förakt om mr Dobbin på hans bak.
Någon tid efter detta samtal hände det, att mr Cuff en solig eftermiddag befann sig i närheten av stackars William Dobbin, som låg under ett träd på lekplatsen, stavande sig fram i ett exemplar av sin älsklingsbok, Tusen och en natt, som han hade med sig — avlägsnad från hela den övriga skolan, som skötte sina olika nöjen och lekar, alldeles ensam och nästan lycklig. Om folk bara ville lämna barnen åt sig själva; om lärare ville upphöra att bråka med dem; om föräldrar icke ville envisas med att leda deras tankar och behärska deras känslor — dessa känslor och tankar, som utgöra en hemlighet för alla (ty hur mycket känna ni och jag varandra, våra barn, våra föräldrar eller våra grannar, och hur vida vackrare och heligare äro icke enligt all sannolikhet den stackars gosses eller flickas tankar, vilken ni styr, än denne slöe och av världen fördärvade persons, som styr honom eller henne?) — om, säger jag, föräldrar och lärare ville lämna sina barn litet mera åt sig själva, skulle detta åstadkomma bra liten skada, ehuru möjligen en mindre kvantitet grammatika skulle bli inlärd.
Nåväl, William Dobbin hade för ögonblicket glömt hela världen och var borta med sjöfararen Sindbad i Diamantdalen eller med prins Vad-han-nu-heter och feen
