VÄRLDSMARKNADEN
rannsakade alla sina lådor, skåp, redikyler och nipperaskar — mönstrade alla sina klänningar, kragar, band, spetsar, silkesstrumpor och andra grannlåter — utväljande det och det, för att därav göra en liten hög åt Rebecka. Därefter gick hon till sin pappa, den frikostige, engelske köpmannen, som hade lovat att giva henne så många guinéer, som hon var år gammal — och bad den gamle herrn giva de där pengarna åt den kära Rebecka, som måste behöva dem, medan hon själv däremot icke behövde någonting.
Hon förmådde även George Osborne att giva sitt bidrag, och som han var en så frikostig ung man som någon i hela armén, gick han med stort nöje och köpte henne den bästa hatt och spens, som kunde köpas för pengar.
— Det här är Georges present till dig, snälla Rebecka! sade Amalia, helt stolt över den ask, i vilken dessa skänker lågo. En sådan smak han har! Ingen kan jämföras med honom!
— Nej, ingen! svarade Rebecka. Så tacksam jag är för hans godhet! Men i sitt hjärta tänkte hon: Det var George Osborne, som hindrade mitt giftermål! och så älskade hon George Osborne därefter.
Hon vidtog sina anstalter för avresan med mycket sinneslugn och mottog alla den goda, lilla Amalias skänker, efter just jämt så mycken tvekan och motstånd, som anständigheten fordrade. Naturligtvis lovade hon mrs Sedley evig tacksamhet, men trängde sig just icke så synnerligt på den goda frun, som var helt besvärad och tydligen önskade att undvika henne. Hon kysste mr Sedleys hand, då denne skänkte henne börsen med de omnämnda guinéerna, och bad om tillåtelse att för framtiden få betrakta honom såsom sin gode, gode vän och beskyddare. Hennes sätt var så rörande, att han var på väg att ge henne en anvisning på ytterligare tjugu pund, men behärskade likväl sina känslor; vagnen väntade på att föra honom bort till middag, och därför avlägsnade han sig med ett: Gud välsigne er, min unga vän! Kom
