WILLIAM M. THACKERAY
blev ännu djupare nedtryckt av sitt öde och sin sorg. Han sökte tänka, att detta hade varit ett straff, varmed himlen hade hemsökt hans son för den olydnad han visat. Han vågade icke bekänna för sig själv, att domens stränghet förfärade honom och att dess fullbordan följde alltför snart efter hans förbannelser. Stundom kände han sig genombävad av en hemsk rysning, som om han själv hade varit den, som nedkallat straffet över sonen. Förut fanns alltid en möjlighet till återförsoning. Sonens hustru kunde ha dött, eller han hade kunnat komma tillbaka och sagt: Fader, jag har syndat. Men nu fanns icke vidare något hopp. Han stod på andra sidan av en klyfta, som ingen kan överhoppa, och förföljde fadern med sina sorgsna ögon. Han erinrade sig dem likadana en gång förr under en feber, då envar trodde att gossen skulle dö, och han låg mållös på sin bädd och stirrade med glasaktiga blickar. Store Gud! hur fadern då hängde efter doktorn och med vilken förfärlig oro han väntade på hans ord; och vilken tyngd togs icke från hans själ, då krisen var överstånden och gossen frisknade till och ännu en gång betraktade fadern med klara och livliga ögon! Men nu fanns ingen hjälp eller bot eller möjlighet till försoning, och framför allt, det fanns icke några ödmjuka ord, som kunde lindra faderns djupt och bittert sårade fåfänga. Och det är svårt att säga, vilketdera det var som vållade den stolte fadern den svåraste smärtan — att hans son hade gått bort utan att kunna mottaga hans förlåtelse, eller att han själv icke kunde få höra den bön om förlåtelse, som hans stolthet hade fordrat och väntat.
Vilka hans känslor än voro, så ville den stränge gamle mannen i alla händelser icke ha någon förtrogen. Han nämnde aldrig sin sons namn för sina döttrar, men befallde den äldre att laga, att alla de kvinnliga tjänarna blevo klädda i svart, och sade till om att även de manliga skulle bära sorg. Alla kalas och tillställningar blevo naturligtvis inställda. Intet meddelande gjordes den tillkommande mågen, vars bröllopsdag redan var utsatt, men mr Osbornes ansiktsuttryck var tillräckligt för att
6
