Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

händelse, i anledning varav jag ber att få sända er mina uppriktigaste lyckönskningar. Jag hoppas, att den unga dam, med vilken jag hör att ni skall bli förenad, i varje avseende skall visa sig värdig en, som själv är idel godhet och hjärtlighet. Den stackars änkan har endast sina böner och sina hjärtliga välönskningar för er lycka! Lille George hälsar så mycket till sin kära gudfar och hoppas att ni icke skall glömma honom. Jag säger honom, att ni ämnar knyta andra band med en som jag är övertygad skall göra sig förtjänt av all er ömhet, men att, ehuru sådana band naturligtvis måste vara de starkaste och heligaste och övergå alla andra, jag likväl hoppas och tror, att änkan och barnet, som ni beskyddat och hållit av, alltid skola komma att innehava en liten vrå i ert hjärta."

Brevet fortgick, efter vad förut blivit antytt, i samma anda och förklarade brevskrivarinnans synnerliga belåtenhet.

Detta brev, som anlände med samma fartyg som lady O'Dowds låda med handskar och klänningar från London (och vilket man kan vara övertygad om att Dobbin öppnade före något annat av de paket som posten tillförde honom), försatte mottagaren i en sådan sinnesstämning, att Glorvina och hennes ljusröda sidenklänning och allt, som tillhörde henne, blevo honom rentav förhatliga. Majoren förbannade fruntimmersprat och könet i allmänhet. Allting förtretade honom denna dag — paraden var odrägligt het och tröttsam. Store Gud, skulle väl en man med en smula hjärna förslösa hela sitt liv med att inspektera gehäng och lära åsnor att sköta geväret? De unga männens enfaldiga sladder i mässen föreföll honom mer än vanligt nervretande. Vad frågade väl han, en man på god väg till fyrtiotalet, efter hur många beckasiner löjtnant Smith hade skjutit eller vilka bragder fänrik Browns sto kunde utföra? Skämtet vid middagsbordet fyllde honom med blygsel. Han var alltför gammal för att lyssna till underläkarens gyckel och de unga officerarnas skrävel, varåt gamle O'Dowd med sitt skalliga huvud och röda anlete skrattade av gott hjärta. Den

120