WILLIAM M. THACKERAY
— korta biljetter, i vilka hon bad honom komma till henne — varenda liten rad hon hade sänt honom — hur kalla, hur vänliga, hur hopplösa, hur själviska de voro!
Om det hade funnits någon mild, öm själ till hands, som kunnat läsa och uppskatta detta tysta och ädla hjärta, vem vet om icke Amalias välde hade tagit slut och om icke vännen Williams kärlek kunnat flöda in i en annan strömfåra? Men där fanns endast Glorvina med de gagatsvarta lockarna, med vilken han plägade ett förtroligt umgänge, och denna käcka och bländande unga dam var icke fallen för att älska majoren, utan snarare att få honom att beundra henne, ett i högsta grad fåfängt och hopplöst försök, åtminstone i betraktande av de medel, som den stackars flickan ägde att driva det igenom. Hon krusade sitt hår och visade honom sina axlar, som om hon velat säga: har ni någonsin sett sådana svarta lockar och en sådan hy? Hon grinade åt honom, för att han skulle se, att varenda tand i hennes mun var frisk och vit — och han gav aldrig ett ögonblick akt på alla dessa behag. Mycket kort efter ankomsten av den där lådan med modevarorna och möjligen denna till ära gav lady O'Dowd och regementets damer en bal för officerarna och de civila herrarna på platsen. Glorvina bar den hjärtemördande ljusröda klänningen, och majoren, som var med och dystert vandrade fram och tillbaka i rummen, kastade icke så mycket som en enda blick på den förtrollande dräkten. Glorvina dansade ursinnigt förbi honom med alla de unga officerarna, och majoren var icke ett grand svartsjuk eller ond därför att ryttmästar Bangles förde henne ned till supén. Det var icke svartsjuka eller klänningar eller axlar, som kunde röra honom, och Glorvina hade ingenting annat att bjuda på.
Sålunda utgjorde dessa båda en illustration till livets fåfängligheter, och vardera längtade efter vad han eller hon icke kunde få. Glorvina grät av raseri över sitt nederlag. Hon hade riktat hela sin håg på majoren — mer än på någon av de andra, medgav hon snyftande.
— Han kommer att krossa mitt hjärta, ja, det gör han,
122
