Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

— Allt vad ni gör, gör ni väl, sade baroneten artigt. Ragun är verkligen alldeles utmärkt.

— En fattig mans hustru, svarade Rebecka glatt, måste naturligtvis göra sig nyttig, varpå hennes svåger bedyrade, att hon passade till hustru åt en kejsare och att skicklighet i husliga sysslor var en av kvinnans mest intagande egenskaper. Och så tänkte han med någonting liknande förtrytelse på Jane där hemma och på en viss pastej, som hon hade yrkat på att få tillaga och servera honom till middagen — en högst avskyvärd pastej.

Utom ragun, som var tillagad av fasaner från lord Steynes lantegendom, bjöd Becky sin svåger på en butelj vitt vin, vilket den lilla historieberätterskan förklarade, att Rawdon hade fört med sig från Frankrike, där han hade köpt det för så gott som ingenting, varemot sanningen var den, att den ifrågavarande druvsaften var vitt Hermitage från markisens av Steyne ryktbara källare, vilket gav färg åt baronetens bleka kinder och sände en glöd genom hans svaga lekamen.

Då han hade druckit detta petit vin blanc, räckte hon honom handen och förde honom upp med sig i salongen och beredde honom en trevlig och bekväm plats på en soffa bredvid kaminen, där hon även själv slog sig ned vid hans sida, sysselsatt med att fålla en skjorta åt sin kära lilla gosse. Så ofta mrs Rawdon önskade visa sig riktigt ödmjuk och dygdig, plägade denna lilla skjorta komma fram ur hennes sylåda. Den hade emellertid hunnit bliva alltför liten åt Rawdon långt innan den var färdig.

Rebecka satt nu där och lyssnade till honom och talade med honom och sjöng för honom och bonade om honom, så att han för varje dag kände sig alltmera glad att få komma tillbaka från sina jurister i Grays Inn till den flammande brasan vid Curzon Street — en glädje, som även delades av de nämnda lagkarlarna, ty Fox' tal voro av det längsta slag — och så att han kände sig helt nedslagen vid skilsmässan. Hur täck hon såg ut, då hon kysste på fingrarna åt honom från sin vagn och viftade med sin näsduk, då hon hade satt sig upp i diligensen!

128