WILLIAM M. THACKERAY
en död tillgivenhet! Vilka lögnaktiga gravskrifter de utgöra på kärlekens grav! Vilka dystra, grymma kommentarer över livet och dess fåfänglighet! De flesta av oss ha erhållit eller skrivit hela lådor fulla av dem. De likna dessa hemska familjesorger, som vi hålla instängda i vårt hjärtas hemligaste kammare utan att våga betrakta dem.
Den stackars gossens brev sade icke mycket. Han hade varit för stolt för att bekänna den ömhet, hans hjärta kände. Han sade endast, att han i ögonblicket före en stor strid önskade att säga farväl åt sin far och högtidligt bedja honom vara god mot den maka — möjligen även det barn — som han kanske skulle komma att lämna efter sig. Han erkände ångerfullt, att han genom ett oordentligt och överdådigt liv redan hade förslösat en stor del av det lilla mödernearvet. Han tackade sin far för dennes forna frikostighet och ädelmod och lovade honom att, vare sig att han stupade i striden eller överlevde densamma, skulle han alltid handla på ett sätt, som vore det Osborneska namnet värdigt.
Hans engelska vana, stolthet eller kanske blyghet, hade hindrat honom att säga mera. Hans far kunde icke se den kyss, som George hade tryckt på överskriften av brevet. Mr Osborne fällde det med en gäckad ömhets och hämnds bittraste och djupaste kval. Hans son var ännu älskad och oförlåten.
Vid pass två månader därefter märkte emellertid de unga damerna, då de gingo till kyrkan tillsammans med sin far, hur han intog en annan plats än den han förr hade haft under gudstjänsten och hur han satt och såg upp på väggen över deras huvuden. Detta förmådde dem att själva se åt det håll dit faderns dystra ögon stodo riktade, och de sågo nu ett konstnärligt arbetat monument på väggen, där Britannia framställdes gråtande över en urna, och ett brutet svärd och ett liggande lejon antydde att monumentet var uppfört till minne av en avliden krigare.
Under den nämnda minnesvården var den pompösa
8
