WILLIAM M. THACKERAY
väldig brasa flammade i den stora, gamla spiseln — en matta var lagd över de svarta stenrutorna.
— Det är den gamla turkiska mattan i Damgalleriet! tänkte Rebecka och kysste i nästa ögonblick lady Jane.
Hon och sir Fox utförde samma hälsningsceremoni med mycken värdighet, men Rawdon, som hade rökt, drog sig en smula tillbaka för sin svägerska, vars tvenne barn kommo fram mot sin kusin; och medan Mathilda räckte fram sin hand och kysste honom, stod Fox Binkie Southdown, sonen och arvingen, på ett litet avstånd och undersökte honom, alldeles som en liten hund gör med en stor.
Därefter förde den vänliga värdinnan sina gäster till deras trevliga rum, där muntra brasor flammade, och så kommo de unga damerna och knackade på mrs Rawdons dörr, under förevändning att de önskade vara till någon nytta, men i själva verket för att få det nöjet att inspektera innehållet i hennes hattaskar samt hennes klänningar, vilka, ehuru svarta, voro efter det nyaste Londonmodet. Och så berättade de henne, hur mycket Drottningens Crawley hade förändrats till sin fördel, hur lady Southdown hade rest och hur Fox intog sin ställning i landet, såsom det anstod en Crawley. Sedan därefter den stora middagsklockan hade ringt, samlades familjen till middagen, vid vilket mål lille Rawdon fick sitta bredvid sin tant, den vänliga värdinnan, medan sir Fox var ovanligt uppmärksam mot svägerskan på sin egen högra sida.
Lille Rawdon visade en vacker aptit och ett städat uppförande.
— Jag tycker om att äta middag här, sade han till sin tant, då han hade slutat sitt mål, efter vars slut och efter en värdig bordsbön av sir Fox den unge sonen och arvingen fick komma in och sattes upp på en hög stol vid baronetens sida, medan den lilla dottern tog i besittning den plats och det lilla vinglas, som stodo i beredskap åt henne vid moderns sida. Jag tycker om att äta middag
136
