WILLIAM M. THACKERAY
gosse, vars framtid du förstör bara därför att du inte vill skilja dig ifrån honom. Ack, Amalia, måtte Gud inte ge dig ett lika pliktförgätet barn som jag fått. Så ha vi Josef, som överger sin far på hans ålderdom, och så ha vi George, som kunde bli försörjd och rik och som går till skolan som en lord med guldklocka och kedja om halsen, medan min käre, käre gamle man är utan en enda shi — shilling!
Hysteriska snyftningar avslutade mrs Sedleys tal, som genljöd genom varje rum i det lilla huset, vars övriga kvinnliga invånare hade hört vartenda ord därav.
— Ack, mamma, mamma! svarade Amalia gråtande. Du har inte sagt mig någonting, och jag — jag lovade honom böckerna. Jag — jag sålde min schal i dag på morgonen. Tag pengarna — tag allting — och med skälvande händer tog hon fram sitt silver och sina guldmynt — sina dyrbara guldmynt, som hon lade i sin mors händer, där de runno över och tumlade rullande ned utför trappan.
Och därpå gick hon tillbaka till sitt rum och sjönk ned i förtvivlan och ytterlig sorg. Hon insåg nu alltsammans. Hennes själviskhet uppoffrade hennes sons framtid. Utan henne kunde han få rikedom, en ställning i livet, uppfostran och sin fars plats, vilken den äldre George hade förverkat för hennes skull. Hon behövde endast yttra ett ord, och hennes fars framtid var betryggad och gossen i framtiden en rik man. O, vilken övertygelse det var för detta ömma och tärda hjärta!
160
