WILLIAM M. THACKERAY
FJORTONDE KAPITLET.
I vilket läsaren införes i det allra bästa sällskap.
Beckys vänlighet och uppmärksamhet mot huvudmannen för hennes mans familj skulle omsider erhålla en utomordentligt stor belöning — en belöning, vilken, ehuru den icke var av det mera solida slaget, vår unga vän eftersträvade med större iver än även mera påtagliga fördelar. Om hon än icke önskade att föra ett dygdigt liv, så önskade hon åtminstone att åtnjuta ett rykte för dygd, och vi veta att ingen dam i den eleganta världen kan äga detta önskvärda föremål förrän hon tagit på sig släp och plymer och blivit presenterad på hovet för sin suverän. Från detta höga möte komma de tillbaka stämplade såsom hederliga kvinnor. Överkammarherrn ger dem ett intyg om dygd. Och liksom osäkra varor eller brev gå genom en ugn i karantänen, bestänkas med aromatisk ättika och sedan förklaras rena, så går även mången dam, vars rykte i annat fall skulle vara tvivelaktigt, genom den hälsosamma sovringsprocess, som kallas en presentation på hovet, och utgår därifrån utan den ringaste fläck.
Lady Bareacres, lady Tufto, mrs Bute Crawley där ute på landet och andra damer, som hade kommit i beröring med lady Crawley, himlade sig visserligen vid tanken på, att den förhatliga lilla äventyrerskan skulle göra sin nigning för majestätet, och förklarade, att om den goda drottning Charlotte hade levat, skulle hon aldrig ha tillåtit en person med så dåligt rykte träda in i hennes kyska salong. Men då vi besinna, att det var den främste gentlemannen i Europa, i vars höga närvaro mrs Rawdon undergick sin examen och så att säga tog sin ryktesgrad, skulle det obestridligen vara i hög grad illojalt att vidare
172
