WILLIAM M. THACKERAY
hans kungliga höghet och de övriga högförnäma gästerna. Hon serverades på guldtallrikar. Hon skulle, lik en annan Cleopatra, kunnat dricka smälta pärlor i sin champagne, och potentaten av Peterwardein skulle velat giva hälften av briljanterna i sin dolma för en vänlig blick ur dessa strålande ögon. Jabotière skrev hem till sin regering om henne. Damerna vid det andra bordet, som serverades endast på silver och märkte lord Steynes ständiga uppmärksamhet mot henne, bedyrade, att det var en oerhörd förbländning och en stor skymf mot damer av rang. Om sarkasmer hade kunnat döda, skulle lady Stunnington ha mördat henne på stället.
Rawdon Crawley kände sig helt nedstämd av dessa triumfer. De tycktes skilja hans hustru från honom mer än någonsin, och han tänkte med en känsla mycket lik smärta på hur ofantligt hon var honom överlägsen.
Då stunden för uppbrott var inne, följde henne en hel skara unga män ned till vagnen, efter vilken folket där utanför ropade, och ropet upprepades av fackelbärarna, som voro uppställda utanför de stora portarna till Gaunt House.
Mrs Rawdon Crawleys vagn, som kom fram till porten efter vederbörligt skrik och ropande, for rasslande över den upplysta gården och stannade vid trappan. Rawdon hjälpte sin hustru upp i vagnen, som körde bort. Mr Wenham hade föreslagit honom att promenera hem och bjöd översten förfriskningen av en cigarr.
De tände sina cigarrer vid en av de många fackelbärarnas facklor, och Rawdon vandrade framåt med sin vän Wenham. Två personer skilde sig nu från hopen och följde de båda herrarna, och då de hade gått några få tjog steg nedåt Gaunt Square, kom en av karlarna fram, rörde vid Rawdons axel och sade:
— Ursäkta, överste, jag skulle önska att ett ögonblick få tala enskilt med er.
Hans följeslagare uppgav en hög vissling, medan den andre talade, vid vilken signal en hyrvagn kom körande fram från den grupp, som var stationerad vid porten till
228
