Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

sätt hade tillfångatagande och befrielse skett med den största artighet och ridderlighet å ömse sidor, varför också Moss och översten stodo på bästa fot med varandra.[1]

— Ni ska finna er gamla säng, överste, och allting bekvämt och galant, sade mr Moss. Ni kan tro, att den endast varit begagnad av det allra bästa sällskap. Ännu i förrgår natt sov där välborne kapten Flamish vid dragonerna, som levat riktig schangtilt här i fjorton dagar, må ni tro, och haft fina tillställningar med champagne varendaste kväll tillsammans med riktiga storsprättar och nobbar från klubbarna och West-End, vilka allasammans förstodo sig på att tömma sitt glas i botten, det kan ni lita på. Och så har jag en teologie doktor en trappa upp, fem ungherrar i kafferummet, och hustru min håller "tabeldåt", som det heter, klockan halv sex, och så spelas ett parti kort eller musiceras det efteråt, och det ska bli oss ett riktigt nöje att få den äran att se er ibland oss.

— Jag ska ringa, när jag behöver något, sade Rawdon och gick helt lugnt och stilla till sin sängkammare. Han var en gammal soldat och lät sig icke så lätt nedslås av några små slag av ödet. En svagare man skulle ha skickat av ett brev till sin hustru i samma ögonblick som han blev gripen. Men vad tjänar det väl till att störa hennes nattro? tänkte Rawdon. Hon vet ändå inte, om jag är inne i mitt rum eller ej. Det är tids nog att skriva till henne, då både hon och jag fått sova oss fullsövda. Det är bara hundrasjuttio pund, och det vore väl tusan, om vi inte skulle kunna anskaffa en sådan summa.

Och tänkande på lille Rawdon (vilken han icke gärna skulle velat vara medveten om hans vistande på detta besynnerliga ställe), lade sig översten ned i den säng, som senast hade varit upptagen av kapten Flamish, vände sig

  1. Det var till ett så kallat Sponging-House, översten hade blivit förd, det vill säga till en rättstjänares bostad, där förnämligare gäldenärer provisoriskt insättas, till dess de i godo gjort upp med sina fordringsägare. Först då detta icke lyckats, föras de till statsfängelset.

244