WILLIAM M. THACKERAY
att le, ett ohyggligt leende, liksom för att välkomna sin man, och Steyne reste sig upp med gnisslande tänder, vit i ansiktet och med raseri i sina blickar.
Även han försökte skratta — och trädde fram med utsträckt hand.
— Hur! Ni Här kommit tillbaka! Hur står det till, Crawley? sade han, medan nerverna kring hans mun ryckte, i det han sökte draga den till en leende grinmin.
Det var någonting i Rawdons ansikte, som fick Becky att kasta sig framför honom.
— Jag är oskyldig, Rawdon! ropade hon. Inför Gud, jag är oskyldig! Och hon sökte att fatta tag i hans kläder och hans händer med sina egna, som överallt voro fulla med glittrande ringar. Jag är oskyldig! — säg att jag är oskyldig! sade hon till lord Steyne.
Denne trodde att en snara hade blivit utlagd för honom och var lika ursinnig på hustrun som på mannen.
— Ni oskyldig! skrek han. Åt fanders med en sådan oskuld! Varenda grannlåt, ni har på er kropp, har blivit betald av mig. Jag har givit er tusentals pund, vilka den där karlen har förstört och för vilka han sålt er. Ni oskyldig! Ja, ni är lika oskyldig som er mor, balettdansösen, och er man, som ockrar på edra behag. Tänk inte att ni kan skrämma mig såsom ni gjort med andra. Ge rum, sir, och låt mig gå!
Och lord Steyne fattade sin hatt och såg med en flammande blick sin fiende i ansiktet och gick rakt emot honom, icke för ett enda ögonblick tvivlande på att han skulle lämna rum åt honom.
Men Rawdon Crawley sprang i samma ögonblick på honom och grep honom vid halsduken, till dess Steyne, nästan strypt, vred sig och böjde sig under hans arm.
— Ni ljuger, ni usla hund! ropade Rawdon. Ni ljuger, ni fega usling och skurk!
Därmed slog han pären två gånger i ansiktet med sin flata hand och slungade honom blödande till golvet. Allt detta var gjort, innan Becky kunde lägga sig emellan.
252
