VÄRLDSMARKNADEN
— Hon torde, när allt kommer omkring, vara oskyldig, sade han. Hon påstår ju det själv. Steyne har hundratals gånger förut varit allena med henne där i huset.
— Det må så vara, svarade Rawdon dystert, men det här ser inte riktigt oskyldigt ut, och därmed visade han kaptenen den tusenpundssedel, som han hade funnit i Rebeckas plånbok. Den här har han givit henne, Mac, och hon gömde den, så att jag inte visste av den, och fastän hon hade de där pengarna i huset, nekade hon att bistå mig, då jag satt inom lås och bom.
Kaptenen kunde icke bestrida, att det där fördöljandet av pengarna hade ett fult utseende.
Medan de sålunda rådslogo och samspråkade med varandra, skickade Rawdon kapten Macmurdos uppassare till Curzon Street för att hämta en nattsäck med kläder i, av vilken översten var i stort behov. Och under karlens frånvaro hopsatte de båda vännerna med stor möda och med tillhjälp av en Johnsons diktionär, som var dem till god nytta, ett brev, vilket kaptenen skulle sända till lord Steyne. Kaptenen, hette det, hade den äran att uppvakta markisen av Steyne på överste Rawdon Crawleys vägnar och bad att få meddela, att han av översten hade fått i uppdrag att vidtaga alla nödiga anordningar för det möte, vilket han var övertygad att det var hans härlighets avsikt att begära och vilket förhållandena hade gjort oundvikligt. Kapten Macmurdo bad lord Steyne på det mest artiga sätt, att han skulle nämna namnet på någon vän, med vilken han, kapten Macmurdo, kunde få meddela sig, och önskade, att mötet skulle äga rum med så litet dröjsmål som möjligt.
I ett postskriptum meddelade kaptenen, att han hade i sin ägo en sedel till högt belopp, vilken översten hade skäl att antaga vara markisens av Steyne egendom, och att han på överstens vägnar önskade att få överlämna den åt dess ägare.
Just som denna skrivelse var fullbordad, kom kaptenens tjänare tillbaka från sin sändning till överste Crawleys
