Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

grekiska, och att de voro ena högfärdiga lymlar, som gubevars sågo ned på engelska köpmän och gentlemän, som kunde köpa väl sina femtio stycken sådana stackare. Nu däremot uttalade han på ett mycket högtidligt sätt sin bedrövelse över att hans egen uppfostran hade blivit försummad, och påpekade oupphörligt, i högtravande tal till lille George, det nödvändiga och förträffliga i en klassisk bildning.

Då de träffades vid middagen, plägade farfadern fråga gossen, vad han hade läst under dagens lopp, och var högeligen intresserad av gossens skildring av sina studier och låtsade att förstå honom då han talade om dem. Han gjorde hundratals bockar och visade vid otaliga tillfällen sin okunnighet. Detta ökade icke gossens respekt för honom, och denne började följaktligen att kommendera honom och se ned på honom, ty hans föregående uppfostran, så tarvlig och inskränkt den än hade varit, hade gjort en vida bättre gentleman av honom, än någon av hans farfars planer kunde göra honom till. Han hade blivit uppfostrad av en god, svag och öm kvinna, som icke var stolt över någonting utom honom och vars hjärta var så rent och så milt och ödmjukt, att hon icke kunde vara annat än en verklig lady. Unge George härskade över denna milda och eftergivna natur, och kontrasten mellan dess enkelhet och finkänslighet och den slöe gamle mannens råa skrytsamhet gjorde, att han även tog sig välde över honom. Om han hade varit en kunglig prins, skulle han icke kunnat bliva bättre uppfostrad till att tänka högt om sig själv.

Medan hans mor längtade efter honom där hemma varenda timme på dagen och tänkte på honom under många timmar av de dystra, ensliga nätterna, hade denne unge gentleman en mängd nöjen och tröstemedel, som gjorde att han för sin del bar skilsmässan ganska lätt. Små gossar, som gråta då de fara till skolan, gråta vanligtvis därför att de skola komma till ett otrevligt ställe. Det är högst få som gråta av verklig ömhet och tillgivenhet. Då du tänker på att din barndoms ögon torkade

19. — Thackeray, Världsmarknaden. II.289