Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

förflutit sedan han såg det sist och sedan han och George såsom unga män hade festat och rumlat därstädes. Han hade nu blivit en äldre, stadgad man med gråsprängt hår, och mången känsla i hans bröst hade svalnat och grånat under denna tid. Men där stod emellertid samme gamle kypare i porten, klädd i samma flottiga, svarta dräkt, med samma isterhaka och pussiga utseende, med samma stora knippa berlocker dinglande på magen, skramlande med slantarna i fickan som vanligt och mottagande majoren, som om han hade varit borta på en vecka eller så bortåt. Och så förde denne trogne tjänare, som kände igen varenda officer, som vistats i huset, och för vilken tio år voro såsom en dag, Dobbin upp i hans gamla rum, där majoren fann den stora sängen och den smutsiga mattan (kanske en smula mera smutsig än förut) och alla de gamla svarta stolarna med sina urblekta överdrag i precis samma skick, som han erinrade sig dem från sin ungdom.

Sedan kyparen hade avlägsnat sig, tog major Dobbin på sig den finaste civila dräkt han ägde, såg sig därefter i den dystra lilla toalettspegeln och skrattade åt det brungula ansikte och det gråa hår, som där trädde honom till mötes — och därmed gick han ut och ställde sina steg direkt till Brompton.

Hans hjärta klappade häftigt då han slutligen kom fram till den gata där Amalia bodde, och då han stod utanför porten till hennes hus, kunde han nästan höra hur det slog. Fönstret till det rum, där hon brukade vistas, stod öppet, men ingen syntes till där inne. — Vad i herrans namn har hänt henne? tänkte majoren, men kanske att hon flyttat! tillade han för sig själv. Men så tyckte han sig känna igen pianot med porträttet över, alldeles, som i forna dagar, och så blev han ännu mera förbryllad. Mr Clapps mässingsplåt satt emellertid ännu kvar på porten, och major Dobbin tog mod till sig och knackade på.

En rask flicka om sexton år, med klara ögon och rosenröda kinder, kom ut och öppnade porten och kastade en undrande blick på majoren, som stod där blek som ett lik

311