Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

haglig middagslur, sade Amalia med en något skälvande röst till Dobbin:

— Jag har någonting att be er om förlåtelse för, William.

— För vad då?

— För — det där lilla pianot. Jag tackade er aldrig för det, då ni för många, många år sedan gav mig det, innan jag blev gift. Tack, William! sade hon och sträckte fram sin hand, men hennes lilla hjärta blödde och tårarna trädde fram i hennes ögon.

Nu kunde William icke längre hålla sig, utan utbrast:

— Ja, Amalia, jag köpte det åt er. Jag älskade er då, såsom jag ännu gör. Ja, jag tror att jag älskade er alltifrån första ögonblicket jag såg er, då George förde mig till ert hus för att visa mig den Amalia, med vilken han var förlovad. Ni var då endast en liten flicka i vitt och med långa lockar. Kommer ni ihåg hur ni kom ned sjungande och hur vi sedan foro till Vauxhalln? Sedan dess har jag aldrig tänkt på mer än en enda kvinna i världen, och denna kvinna var ni. Jag tror knappast att en enda timme förflutit under dessa tolv år utan att jag tänkt på er. Jag kom för att säga er det, innan jag reste till Indien, men ni brydde er inte om mig, och jag kunde inte förmå mig att säga det. Ni frågade inte efter huruvida jag stannade kvar eller avlägsnade mig.

— Jag var bra otacksam, sade Amalia.

— Nej, ni var bara likgiltig, fortfor Dobbin i förtvivlad ton. Jag har ingenting som kan förvandla en sådan känsla. Jag vet vad ni nu tänker. Ni är sårad i hjärtat av upptäckten att pianot kom från mig och inte från George. Jag glömde mig, ty annars skulle jag aldrig ha nämnt det. Det är jag som bör be er om förlåtelse för att jag varit nog dåraktig att tro att långa år av beständighet och hängivenhet skulle kunna tala för mig hos er.

— Nu är det ni, William, som är grym, sade Amalia. George är min make både här och i himlen. Hur skulle jag väl kunna älska någon annan än honom? Det var han som sade mig hur god och ädel ni är och som lärde

326