WILLIAM M. THACKERAY
TRETTIONDE KAPITLET.
Ett kringirrande kapitel.
Vi måste förbigå en del av mrs Rebecka Crawleys historia med den lätthet och finkänslighet, som världen fordrar — jag menar den moraliska världen, som kanske icke har någonting särskilt att invända mot lasten, men däremot hyser en oövervinnelig motvilja för att höra den benämnas med sitt rätta namn. På grund därav har också författaren av denna historia ödmjukt underkastat sig det rådande modet och endast antytt syndens och lastens tillvaro på ett lätt, ledigt och behagligt sätt, så att ingen läsares fina känslor skulle bli sårade. Jag trotsar envar att kunna påstå att vår Becky, som utan tvivel har några synder och laster, icke blivit framställd för allmänheten på ett fullkomligt städat och hyggligt sätt. Har väl författaren vid beskrivningen av denna sirén, hur hon sjöng och log och smickrade och smekte, någonsin glömt anständighetens lagar och visat odjurets stjärt ovan vattnet? Nej! De, som vilja, må gärna titta ned under det genomskinliga vattnet och se, hur vidundret, diaboliskt vidrigt och slemmigt, vrider och vränger sig och plaskar bland ben och slingrar sig omkring lik, men jag frågar, om icke allt ovanom vattenbrynet varit städat och behagligt. Men då sirénen försvinner och dyker ned bland de dödade människorna, blir vattnet naturligtvis grumligt ovanom henne, och det lönar icke mödan att anstränga sina ögon med att söka genom det. De se täcka nog ut, då de sitta på en klippa och slå sina harpor och kamma sitt hår och sjunga och vinka åt er att komma närmare och hålla i spegeln, men då de sjunka ned i sitt naturliga element, kan man lita på att dessa havsnymfer icke ha något gott
372
